Igårkväll vid 22-tiden fick jag beskedet att Skattegårdens ladugård brunnit ner till grunden till följd av ett troligt elfel. Via vänners bilder samt reportage i lokaltidningen kunde jag följa förloppet som till och med fångats på film. Det var en fruktansvärd känsla att sitta och titta på när en stor del av något man älskat och som betytt så mycket bara gick upp i rök. Som tur var klarade sig det gamla 1800-tals huset och inget levande kom till skada. Man lyckades också säkra intilliggande byggnader, men förödelsen blev ändå stor. Någonstans där insåg jag att jag mentalt inte flyttat därifrån ännu. Det blev lite chockartat eftersom det fortfarande känns som mitt hem och så många känslor bara vällde över mig. Minns det som igår när vi flyttade in där, alla planer man hade och hur mycket jag gillade stället redan från första stund. Vedspisen, kakelugnarna, kallskafferiet, de gamla handsmidda spikarna i plankorna i kökstaket, de gamla spegeldörrarna och den minst sagt varierande takhöjden. Det finns inte så många sådana hus kvar idag. Något som byggts för att hålla i generation efter generation och som har en själ till skillnad från många nya ”finare” massproducerade moderna hus. Rekorderligt, men utan att vara perfekt. Sådant gillar jag. Men oavsett hur sorgligt det är så är det inget att göra åt. Får vara tacksam över att jag är här och att det inte hände när jag bodde där och hundarna satt i hundgården, hemska tanke. Lägger upp ett par bilder så får ni se hur det såg ut när jag bodde där.

En härlig sommardag

Hundgården

Vår-fix och omplantering i den långa rabatten och rensning av grusgångar. I bakgrunden ser ni en del av ladugården inklusive dörren till vedboden där branden startade. Allt var dessutom nymålat sedan i våras.

Baksidan av ladugården

En vinterbesökare i mitt fönster. Utsikt från huset.

En av pionbuskarna mellan ladugården och huset…

Vinterbild med utsikt från gården

Och såhär såg det ut igårkväll. Film och bilder lånade från Borås Tidnings hemsida.

Till höger i bild ser man huset. Tur att det står kvar idag.

https://publisher.qbrick.com/Embed.aspx?mid=87D0DC79

Den gamla vagnboden räddades också.

Dessa hemska bilder etsade sig fast på min näthinna och hur jag än försökte så blev det inte mycket till sömn i natt. Många tankar som malde…

Därför tänkte jag passa på att muntra upp mig med ett frisörbesök idag. Det är så sällan jag unnar mig sådant så nu kändes det som det var dags att bli lite ompysslad. Planen var att klippa upp det lite, ta de värsta slitna topparna och jämna till färgen. Det var inte lätt att förklara när jag väl kom till frisören, men med hjälp av bilder och google translate kändes det som om läget var under kontroll. Jag blev lovad slingor i två färger som skulle ge lite liv till frisyren och kände mig trygg redan direkt när hon satte igång. Detta var ett proffs på folieslingor. Därefter följde det bästa av allt – schamponeringen! När jag blir rik så ska jag anställa en hårtvättare :). Eftersom håret fortfarande var blött när hon började klippa det så kunde jag inte riktigt avgöra hur färgen blev. Hon måttade ca 7 cm bak där jag ville få det uppklippt och jag sa okej, lutade mig tillbaka och litade på henne. Det var mycket riktigt en rutinerad frisör så klippningen gick i rekordfart. När hon sedan var färdig och började styla det fick jag en smärre chock. Detta med att klippa topparna har tydligen en helt annan innebörd här nere! Det färdiga resultatet påminde om något mellan en kontorsgrå slovakisk dagisfröken och en svamp, men då var det redan försent att klaga. Jag brukar sällan bli missnöjd men kan ärligt säga att jag aldrig någonsin sett så här hemsk ut i håret!! Det är helt avskalat och enda fördelen är att de slitna topparna är borta med råge. När jag kom hem åkte blondsprayen fram i ett nafs och innan veckans slut hoppas jag ha hittat någon som sätter i extensions. Detta står jag bara inte ut med!

Sådär, nu hoppas jag att jag gnällt färdigt för den här veckan.

Dags att ta nya tag…och sova ordentligt!