Ja då var ännu en helg och vecka passerad. Inte klokt vad fort detta går! Inte blev veckan ens i närheten som jag hade tänkt mig heller. Hade ju hoppats på att kunna rapportera om gym, avklarade credit tests, spårläggning och träning med hundarna och middag/utgång med klasskompisarna i fredags, men så blev det inte.

I onsdags morse hade jag ont i magen och kände mig lite konstig. Tänkte att det kanske berodde på nervositet inför den praktiska lektionen i genetik, så la ingen större vikt vid det. Efter att jag slutat vid 10.30 var jag ovanligt trött och la mig och vilade ett par timmar. Eftersom jag hade credit tests i både anatomi och fysiologi på torsdagen kändes det bra att vara utvilad innan jag satte igång med den sista läsningen. DÅ brakade det lös – magsjukan from hell… :/. Hela natten låg jag med hög feber och vred mig i de värsta magkramper jag upplevt sedan jag fick campylobacter i Thailand 2007. Fick inte behålla någon vätska överhuvudtaget och på torsdagen var jag så utmattad och uttorkad att jag fick åka akut till läkare. Har aldrig varit med om maken! Jag är sällan sjuk och det ska mycket till innan jag söker vård. Då är det alltså riktigt illa. Som tur är så är det ett helt annat system här nere när det gäller sjukvård så det var bara att åka iväg till doktorn utan att ens behöva beställa tid. Läkaren misstänkte virus och skickade hem mig med smärtstillande/kramplösande, vätskeersättning och probiotika.  Är verkligen tacksam för detta, för jag har haft så ont i magen att jag behövt ta full dos och känt av direkt när medicinerna gått ur kroppen. Idag, söndag, är första dagen som jag är lite piggare och än så länge inte har behövt någon medicin. Har till och med kunnat ta en liten morgonrunda med hundarna. Otroligt tråkigt att ha missat två prov bara. Det blir en hel del att ta igen i skolan nu.

När det gäller hundarna så måste jag bara få berätta hur fantastiska de varit under dessa sjukdagar! Boxrar är ju som bekant rätt så aktiva hundar och behöver en del motion och stimulans för att må bra. Men, ligger man utslagen i en liten lägenhet så blir det noll av den varan och de har fått nöja sig med att gå ut runt hörnet och bara göra sina behov. Vill inte be någon som inte känner dem (eller rasen) att gå ut med dem heller. Är alldeles för rädd att det ska hända något i stil med att någon tappar dem, att Doris kryper ur halsbandet eller att det exempelvis sker någon incident med någon av alla lösa hundar här nere. Förstår att jag på sikt måste ha en back up, men än så länge har jag inte det. Avskyr att lämna bort dem och försöker undvika det så långt det bara är möjligt. Men nu till det fantastiska: Bägge har troget legat vid min sida i flera dagar och nöjt sig med att bara snabbluftas. Då vi väl var ute var det precis som om de förstod att jag var orkeslös och drog inte ens i kopplet. När jag hade som mest ont och låg och vred mig av smärta så kände jag en kall, tröstande boxernos mot kinden. De är otroligt bra på att läsa av situationer! Igår tyckte jag så synd om dem att jag tog bilen och släppte dem på en av våra favoritplatser uppe vid Zoo. Härligt att se dem få utlopp för all energi. När vi var på väg tillbaka kom det oväntat en annan bil och jag blev lite rädd att de skulle bli påkörda, så jag använde kommandot ”hit” vilket jag aldrig gör förutom i ”skarpa lägen” när jag tränar lydnad. Blev nästan lite rörd när två lyckliga boxrar tvärvänder i luften och några sekunder senare sitter fot vid min sida och trängs. Bägge två samtidigt, haha 😀

Här är ett par bilder:

Två till som gjort mig oerhört lycklig och stolt är vita hanhunden Ice ur min första kull och hans husse Anders. De har kämpat och tränat hårt och länge och igår blev Ice certifierad och godkänd Räddningshund. För er som undrar vad en sådan gör så kan ni titta på den här länken: http://www.youtube.com/watch?v=06xbV6dDIWY  De söker alltså efter nödställda människor, till exempel efter jordbävningar eller andra katastrofer. Riktiga hjältar med andra ord.

SEV CH  TJH(RDH) Dejoyas Awesome-Eyes

(Titlarna före namnet står för Svensk Viltspårchampion respektive Tjänstehund/räddningshund)

Det har i alla fall hänt två positiva saker till den här veckan. Hemresan till Sverige 20 dec till 5 jan är äntligen bokad. Jag och min norska klasskompis Ina ska göra en roadtrip med alla hundarna och njuta av julbord på Polenfärjan. Gläder mig! Nästa helg kommer dessutom en av mina absolut närmaste vänner på besök torsdag till söndag så det finns helt klart små ljus i novembermörkret. Vädret har dock varit toppenbra så här långt så det finns absolut inget att klaga på. Annars är Fars dag en sådan dag som alltid gör mig lite nedstämd. Dels på grund av den dåliga relationen med min egen far, men framför allt för att det är dagen man påminns om att man egentligen borde suttit där vid köksbordet med sina tre snoriga ungar och firat mannen i sitt liv. Med för starkt kaffe, en ful hemgjord tårta, tiggande hundar, barnens egengjorda kort och en gräslig slips. Men så blev det inte heller och det är inget att vara bitter för nu. Även om det svider litegrand. Ibland. Speciellt när jag tänker på att mitt liv hade kunnat se helt annorlunda ut om jag bara vågat ta lite fler livsavgörande beslut på ett tidigare stadium.

Nu är det dags att sanera här i Skokartongen och fortsätta läsa inför veckans utmaningar. På schemat står credit test i histologi och anatomi, hemuppgift i genetik och slovakiska så det finns att göra. Mitt hår är för övrigt återställt till sin ursprungsform igen. Det blev inte direkt någon förlängning utan ungefär som jag hade det tidigare. Otroligt skönt att slippa den slovakiska tantfrisyren i vilket fall.

Ha en bra vecka!