Precis så är det.

Idag gick det upp för mig att vi har FEM (5!!!) prov nästa vecka. Fattar ni?! Fem, dvs. credit tests i anatomi, fysiologi, immunologi, histologi samt slutexamen i slovakiska. Precis som om det inte räckte med att vi har latinprov och anatomi den här veckan. Det är fullt tillräckligt för att få panik kan jag lova er. Vill bara gråta när jag hör ord som declensions, nominativ, genitiv och så vidare. Jag kan ju inte ens den svenska grammatiken! Det enda som verkligen har fastnat är detta:

* Substantiv är ord som du sätter ”fan” eller ”jävel” efter:
klockfan, gubbjävel, hammarjävel etc.

* Adjektiv är ord du sätter ”skit” före:
skitbra, skitsnygg, skithäftig etc.

* Verb är ord du sätter ”utav helvete” efter:
drack utav helvete, dansade utav helvete, körde utav helvete etc.

I övrigt har jag alltid haft ganska lätt för språk. Lätt att lära mig nya ord, uttal och så vidare. Likadant var det i musiken på den tiden jag spelade och sjöng. MEN, gemensamt för båda ämnena är att det sker på gehör. Det är helt enkelt betydligt svårare att läsa noter eller lära sig grammatik än det är att utföra momentet rent praktiskt. Om någon däremot visar mig hur det ska gå till eller kommer med konkreta exempel så fastnar det lättare.

Inte nog med nästa veckas fem prov. Veckan efter det har vi det fruktade credit testet i genetik också. Ingen annan ångest kan mäta sig med den jag känner inför denna kurs. Egentligen är det inte ämnet i sig som jag har något emot. Är väldigt intresserad av hund- och hästavel och genetik spelar ju en otroligt stor roll där. Nej, det är nog mer själva undervisningspedagogiken jag inte kan förlika mig med. Förra veckans praktiska övningar var inte alls någon trevlig upplevelse. Alla studenter fick lösa ganska komplicerade uppgifter framme vid tavlan och eftersom jag bara lyckades med min ena så fick jag frånvaro på lektionen. Även fast jag var där och åtminstone försökte lösa uppgiften!   Professorn anser nämligen att närvaro innebär ”to be able to solve the given task”. Tyvärr kan jag inte hålla med honom, för hade jag redan kunnat allt hade jag inte behövt ha någon lärare. Nu är det bara att hoppas att det inte sker igen eftersom man inte får ha mer än 2 (eller var det max 3?) frånvarotillfällen. Jag hade ångest inför dessa lektioner redan innan och den här händelsen gjorde det inte direkt bättre.

För er som undrar har jag hittat ett underhållande filmklipp som kan ge er en liten inblick i hur livet kan vara för en veterinärstudent utomlands. Jag skrattade så jag grät första gången jag såg detta!!  ==> https://www.youtube.com/watch?v=uccnF869JA8

Men nog om stress och ångest nu. Vi har trots allt ganska trevligt däremellan 🙂

Igår var jag och tre vänner ur den andra gruppen på en roadtrip till Slovenský raj, eller Slovak Paradise som det också kallas. Det är en nationalpark som ligger ca 12 mil från Košice. Hela resan blev minst sagt ett äventyr! Vi hann inte mer än komma utanför stadsgänsen innan en civil polisbil vinkade in oss till vägkanten. Det visade sig att jag kört 15 km/h fortare än jag borde. Där fick man för att man försökte följa den slovakiska trafikrytmen för att undvika att slovakerna tutar och pekar finger. Suck. Hur som helst hade jag en väldigt tur. Fick nämligen 50% studentrabatt på böterna och kom undan med 20€ istället för 40€. Lite annat än svenska fortkörningsböter det. Med en lättnadens suck fortsatte sedan färden om än i ett långsammare tempo. Döm om min förvåning när ännu en civilbil sätter på blåljusen och kommenderar in oss till sidan bara några mil senare! Now what, liksom?!! Dessa poliser var inte lika trevliga som de första och hade dessutom obefintliga kunskaper i engelska. Den här gången ville de se en biljett som tydligen behövdes för att köra på motorvägen. Que?! Det fanns inga skyltar eller övrig information, men man skulle tydligen kunna köpa dessa biljetter för 10€ på närmaste mack. För denna uppenbart extrema lagöverträdelse ville de ha 140 (!!)€. Jag satte mitt hopp till studentrabatten igen och försökte förklara situationen på knagglig tyska, vilket verkade vara det enda den ena av dem begrep utöver slovakiska. Plötsligt var summan nere i 50€ vilket ändå kändes hutlöst, så jag testade det gamla tricket CASH IS KING och viftade med de sista kvarvarande 40€ i min plånbok och jodå – det gick hem. Färden fortsatte och vi lyckades också få köpa en biljett, även om man kanske kan tycka att jag borde fått frikort på varenda slovakisk väg året ut med tanke på dessa böteslappar.

Väl framme vid parken blev det kaffepaus och hundbus. Doris och Raffa var överlyckliga över att få springa lösa och blöta tassarna i den iskalla bäcken. Tyvärr kunde de inte gå med på vårat fortsatta äventyr eftersom det innefattade en del klättring på stegar, balanserande på hala trästockar, stenar och liknande strapatser. Ni som känner mig vet att jag inte är den modigaste personen i världen. Därför är jag ganska stolt över att meddela att jag även igår tänjde rejält på gränserna och utmanade mig själv, trots att jag stundtals var övertygad om att jag skulle ramla ner i avgrunden och slå ihjäl mig. Nästa projekt ska bli att klättra i berg på riktigt – dock inte utan säkerhetssele. Egentligen så bor det en upplevelsejunkie i mig och jag är glad att den personen äntligen har fått ta mer plats igen efter ett antal års frånvaro :D. Plötsligt gör man bara saker man egentligen inte vågar och får en riktig adrenalinkick av det. Lite som Harry i Jönssonligan, fast utan inverkan av öl.

”Åh nä, Harry lurar man inte…inte ut på vattnet inte…aldrig ut på havet och inte klättra i berg…” Ca 4-5 min in i klippet: http://www.youtube.com/watch?v=l-qwsWmukfc

Här kommer några bilder från äventyret:

Är som ni förstår fruktansvärt nöjd över att jag vågade mig både uppför och nedför den där gröna otäcka stegen. Det är för övrigt den, samt lite annan klättring som är skyldig till träningsvärken i min rumpa idag. Just nu skulle jag verkligen vilja ha ett badkar, en kopp av mammas hemgjorda glögg och en rejäl massage. Men har man planerat att få en kropp som Kim Kardashian (Nåja… :D) så är det bara att bereda sig på att det kommer att göra ont och bli lika jobbigt som att skaffa sig en veterinärlegitimation. Så enkelt är det.

På tal om enkelt, längst ner följer några enkla vardagstips. Om alla levde efter dem så skulle livet vara betydligt mindre komplicerat. Själv försöker jag även fast det inte alltid är så lätt. Är inte alltid duktig på att ringa folk, bjuda in, be om saker samt säga ifrån, men jag jobbar på det. Med dessa enkla uppmaningar avslutar jag ännu ett långt blogginlägg. Eftersom jag både ska på bal och julfest i helgen som kommer (utöver mina fem tentor nästa vecka) så lär det inte bli något bloggande på ett bra tag. Vi får se.

Tills dess så tycker jag vi alla ska ägna oss mer åt KISS Theory = Keep It Simple, Stupid.