Hej kära bloggläsare!

Idag ska jag bjuda på ett inlägg som andas frustration. Ni vet den där jobbiga känslan man har då man gjort sitt allra bästa och det ÄNDÅ inte är tillräckligt! Den fightas jag med idag. Förmodligen så har den en multi-faktoriell orsak, dvs beror på många små saker som i slutändan påverkar en mer än man faktiskt tror. Just nu så stavas det G-E-N-E-T-I-K….

Under hela hösten har jag tragglat med den där jäkla genetiken. Huvudproblemet är egentligen inte själva ämnet utan en – låt oss säga – bristande personkemi mellan mig och professorn. Detta har gjort att ett i sig otroligt intressant ämne förvandlats till något som enbart ger mig huvudvärk trots att jag försökt att inte suga åt mig av dessa dåliga energier. Tyvärr kan jag bara konstatera att jag helt enkelt inte tycker om honom och han tycker inte om mig. Lyckligtvis har vi bägge uppnått den åldern då vi insett att det inte alltid går att vara ”underbar och älskad av alla” oavsett om man vill det eller inte. Dessvärre har detta lett till att jag behövt göra en massa kompletteringar på uppgifter som han inte varit nöjd med, vilket i sin tur har lett till att jag kommit efter i min planering. Känns otroligt surt att ha detta hängande över sig när allt annat gått så bra hittills. Tydligen är jag inte den enda som har problem med den professorn men det är ändå frustrerande.

Något som aldrig slutar fascinera mig är vilket fantastiskt verktyg en hjärna är och hur lätt man påverkas av sina egna tankar. Positiva som negativa. Det var för övrigt ett intressant klipp på Nyhetsmorgon häromdagen som visade på hur vår sinnesstämning påverkar synen på omgivningen. Vill ni se det så hittar ni det här: http://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon?video_id=3051881

Undra vad som fick mig att känna så för den där professorn redan från start? Hur kommer det sig egentligen att man kan få så starka positiva eller negativa känslor för en person redan första gången man träffar dem? En annan sak jag också funderat på är hur vissa människor kan ha ett så naturligt driv och aldrig verkar ge upp oavsett vad det gäller? Själv hör jag till dem som får tvinga och pusha mig själv mest varje dag för att komma ur The Holiday Mode :P. Examensperioden innebär att vi inte har några föreläsningar men däremot andra förpliktelser i form av självstudier och slutexaminationer på kurser. För någon som arbetar bäst under press och med fasta rutiner är detta närapå förödande. Lägger mig för sent och sover för länge på morgnarna. Går omkring i mysbyxor och får inte direkt något vettigt gjort så länge jag inte har en deadline, då blir jag minsann effektiv som få och bara läser och läser!

Hjärnan går dock på högvarv och drömmer om andra projekt. Till exempel att ha möjlighet att:

• Planera ny trädgård och vårens odlingar
• Fixa nytt hönshus, hönsgård, kläcka fram kycklingar av Maran, Aracuana och kanske Bronzekalkoner?
• Bygga utemöbler av lastpallar
• Gräva en damm
• Kunna arbeta lite med min snart tvååriga häst, jobba henne från marken, longera, tömköra och lastträna etc.
• Planera den fortsatta hunduppfödningen, kommande utställningar, träningar osv.

Men det är bara till att kämpa vidare med det nuvarande projektet och försöka behålla fokus på nuet. Så snart dessa tunga kurser är förbi så är jag ett litet steg närmare målet och det efterlängtade praktiska arbetet med patienter :D.

Gudskelov är det bara två veckor kvar av examensperioden och bara en examen: anatomi. Imorgon ska jag och några klasskompisar dessutom testa en av skidbackarna här i Kosice. Snökanonerna har tydligen gått för fullt trots att det inte varit så kallt och förhållandena utlovades att vara ”vel’mi dobré”, vilket betyder väldigt bra på Slovakiska. Ska bli spännande att se hur isig backen är och hur många vurpor det kommer att leda till. Det var ju några år sedan jag stod på ett par skidor så nu är det dags igen! Gläder mig verkligen till lite socialt liv och längtar tills skolan börjar igen. Har knappt träffat en enda människa sedan 6:e januari och börjar bli vansinnigt less på den här ofrivilliga isoleringen.

Igår var för övrigt en trevlig dag med hundarna. Älskade Doris fyllde hela 6 år och det firades med en tur till skogen, lite träning och uppletande av föremål. Är mycket tacksam att jag har de där två som sprider glädje, hjälper till att motivera/motionera mig och fylla på energi de dagar det känns lite tungt. Allt känns lättare efter lite frisk luft! Efter att ha fått skrivit om credit testet i genetik idag så tog jag mig också i kragen och lagade lite mat. Det blev svensk kycklingfilé med paprika i gräddig sambal oelek-sås samt ris och lite sallad. Tumme upp för det, även det hade varit trevligare med ett lite större kök och middagssällskap. Älskar egentligen att laga mat och improviserar gärna i köket men det är sååå tråkigt att göra det bara till sig själv.

Hipp hipp HURRA för Doris som fyllde 6 år igår!!

Ibland hade det nog underlättat att vara man!

Dags att återgå till den enorma högen med ben som en av mina klasskompisar bar hit häromdagen. Funderar fortfarande på hur mycket information det egentligen går att pressa in i en hjärna?

Over and out for today.