LIVET – LIndas VETerinärstudier

Ursäkta mitt förra smått gnälliga och pessimistiska inlägg. Det är helt enkelt inte hälsosamt för humöret att sitta ensam och uttråkad i en Skokartong vecka efter vecka. Sedan sist så har vi både hunnit med att åka skidor samt råplugga inför anatomi final, dvs. slutexamen. Härligt att få träffa lite folk igen även om jag känner att min engelska kunde vara lite bättre. Som tur är så är alla klasskompisar jättetrevliga trots att jag inte alltid hänger med när de pratar fort på sina dialekter. Förhoppningsvis blir det bättre med tiden ju mer man blir tvungen att prata. Är normalt sett ganska pratsam så så lätt stoppar man inte mig, hehe ;).

Skidåkningen var en superkul upplevelse trots att man var lite ringrostig. På det stora hela kändes det dock inte som om det var flera år sedan jag åkte senast. Backen låg en dryg mil utanför stan och trots dimma och snöfall var det jättebra förhållanden, dessutom bra priser på liftkort och hyra av utrustning. Det enda negativa var att den större backen var ganska kort samt att jag fick åka ensam. Merparten av mitt sällskap hade nämligen aldrig stått på ett par skidor så de tog lektioner i barnbacken istället. De kämpade på riktigt bra så nästa gång hoppas jag på lite mer fart och fläkt :D.

Glädjande nog blir det troligen en till tur till skidbacken redan kommande fredag.

Det var lite dimmigt där uppe på toppen. Man kunde bara se ungefär halva backen när man stod nere vid liftarna.

Helgen ägnades åt anatomistudier. Äntligen användning för massagebänken!

Jag klarade den skriftliga delen på första försöket men körde fast ganska omgående på det muntliga. Oturligt nog så handlade de första frågorna om skallen och jag kom tyvärr inte ihåg varenda detalj på överkäken (maxilla) just då. Kör man fast så går examinatorn inte vidare med andra frågor, men jag är faktiskt inte särskilt besviken. Hade läst jättemycket och tyckte jag hade läget under kontroll även om det inte räckte ända fram. Till nästa försök kommer jag att förhoppningsvis att ha lärt mig ännu mer! Som veterinär måste man absolut kunna sin anatomi och det finns inget utrymme för misstag när man har med levande varelser att göra, så enkelt är det.

En annan positiv sak är att jag fått besked om att jag klarat credit testet i genetik, så nu finns det inte längre något som hindrar mig att kasta mig in i termin 2 som börjar nästa vecka. Jag längtar! Det ska bli otroligt skönt att komma tillbaka in i rutinerna och se vad denna vår har att bjuda på. Fick det nya schemat idag och det kommer att se ut så här ifall inget hinner ändras:

Vi är indelade i två grupper och jag tillhör grupp 1 🙂

Slutligen har jag fått veta att det finns ett gym bara ett par hundra meter härifrån så nu har jag inte längre några ursäkter. Här ska åkas skidor och gymmas på lediga stunder! Det underlättar helt klart om man är i form om man ska orka med dessa krävande studier.

Ha en bra vecka!

Hej kära bloggläsare!

Idag ska jag bjuda på ett inlägg som andas frustration. Ni vet den där jobbiga känslan man har då man gjort sitt allra bästa och det ÄNDÅ inte är tillräckligt! Den fightas jag med idag. Förmodligen så har den en multi-faktoriell orsak, dvs beror på många små saker som i slutändan påverkar en mer än man faktiskt tror. Just nu så stavas det G-E-N-E-T-I-K….

Under hela hösten har jag tragglat med den där jäkla genetiken. Huvudproblemet är egentligen inte själva ämnet utan en – låt oss säga – bristande personkemi mellan mig och professorn. Detta har gjort att ett i sig otroligt intressant ämne förvandlats till något som enbart ger mig huvudvärk trots att jag försökt att inte suga åt mig av dessa dåliga energier. Tyvärr kan jag bara konstatera att jag helt enkelt inte tycker om honom och han tycker inte om mig. Lyckligtvis har vi bägge uppnått den åldern då vi insett att det inte alltid går att vara ”underbar och älskad av alla” oavsett om man vill det eller inte. Dessvärre har detta lett till att jag behövt göra en massa kompletteringar på uppgifter som han inte varit nöjd med, vilket i sin tur har lett till att jag kommit efter i min planering. Känns otroligt surt att ha detta hängande över sig när allt annat gått så bra hittills. Tydligen är jag inte den enda som har problem med den professorn men det är ändå frustrerande.

Något som aldrig slutar fascinera mig är vilket fantastiskt verktyg en hjärna är och hur lätt man påverkas av sina egna tankar. Positiva som negativa. Det var för övrigt ett intressant klipp på Nyhetsmorgon häromdagen som visade på hur vår sinnesstämning påverkar synen på omgivningen. Vill ni se det så hittar ni det här: http://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon?video_id=3051881

Undra vad som fick mig att känna så för den där professorn redan från start? Hur kommer det sig egentligen att man kan få så starka positiva eller negativa känslor för en person redan första gången man träffar dem? En annan sak jag också funderat på är hur vissa människor kan ha ett så naturligt driv och aldrig verkar ge upp oavsett vad det gäller? Själv hör jag till dem som får tvinga och pusha mig själv mest varje dag för att komma ur The Holiday Mode :P. Examensperioden innebär att vi inte har några föreläsningar men däremot andra förpliktelser i form av självstudier och slutexaminationer på kurser. För någon som arbetar bäst under press och med fasta rutiner är detta närapå förödande. Lägger mig för sent och sover för länge på morgnarna. Går omkring i mysbyxor och får inte direkt något vettigt gjort så länge jag inte har en deadline, då blir jag minsann effektiv som få och bara läser och läser!

Hjärnan går dock på högvarv och drömmer om andra projekt. Till exempel att ha möjlighet att:

• Planera ny trädgård och vårens odlingar
• Fixa nytt hönshus, hönsgård, kläcka fram kycklingar av Maran, Aracuana och kanske Bronzekalkoner?
• Bygga utemöbler av lastpallar
• Gräva en damm
• Kunna arbeta lite med min snart tvååriga häst, jobba henne från marken, longera, tömköra och lastträna etc.
• Planera den fortsatta hunduppfödningen, kommande utställningar, träningar osv.

Men det är bara till att kämpa vidare med det nuvarande projektet och försöka behålla fokus på nuet. Så snart dessa tunga kurser är förbi så är jag ett litet steg närmare målet och det efterlängtade praktiska arbetet med patienter :D.

Gudskelov är det bara två veckor kvar av examensperioden och bara en examen: anatomi. Imorgon ska jag och några klasskompisar dessutom testa en av skidbackarna här i Kosice. Snökanonerna har tydligen gått för fullt trots att det inte varit så kallt och förhållandena utlovades att vara ”vel’mi dobré”, vilket betyder väldigt bra på Slovakiska. Ska bli spännande att se hur isig backen är och hur många vurpor det kommer att leda till. Det var ju några år sedan jag stod på ett par skidor så nu är det dags igen! Gläder mig verkligen till lite socialt liv och längtar tills skolan börjar igen. Har knappt träffat en enda människa sedan 6:e januari och börjar bli vansinnigt less på den här ofrivilliga isoleringen.

Igår var för övrigt en trevlig dag med hundarna. Älskade Doris fyllde hela 6 år och det firades med en tur till skogen, lite träning och uppletande av föremål. Är mycket tacksam att jag har de där två som sprider glädje, hjälper till att motivera/motionera mig och fylla på energi de dagar det känns lite tungt. Allt känns lättare efter lite frisk luft! Efter att ha fått skrivit om credit testet i genetik idag så tog jag mig också i kragen och lagade lite mat. Det blev svensk kycklingfilé med paprika i gräddig sambal oelek-sås samt ris och lite sallad. Tumme upp för det, även det hade varit trevligare med ett lite större kök och middagssällskap. Älskar egentligen att laga mat och improviserar gärna i köket men det är sååå tråkigt att göra det bara till sig själv.

Hipp hipp HURRA för Doris som fyllde 6 år igår!!

Ibland hade det nog underlättat att vara man!

Dags att återgå till den enorma högen med ben som en av mina klasskompisar bar hit häromdagen. Funderar fortfarande på hur mycket information det egentligen går att pressa in i en hjärna?

Over and out for today.

Hej igen och god fortsättning på det nya året!

Usch vad jag varit dålig på att blogga den senaste tiden. Nu är jag iallafall tillbaka i Slovakien igen sedan ett par veckor. Det var en härlig tid hemma med kärt återseende av vänner, häst och familj. På hemresan hade jag sällskap av Ina och hennes lilla hund Luna. Det blev ett antal timmar i bil och båt, men på det stora hela gick det bra och det var kul att ha någon att prata med. Efter att ha lämnat av dem i Göteborg så tog jag vägen om Hedared/Bredared för att hälsa på vänner och titta till hästen. Åkte också förbi Skattegården, men där var det sig inte likt. Kändes inte alls som mitt hem längre trots att huset var nymålat och fint. Det såg väldigt tomt ut utan ladugård, hundgård och hönshus.

Sedan gick färden vidare till mamma och hennes man i Lidköping. Redan dagen efter var vi på resande fot igen, denna gång ca drygt 70 mil norrut till vår älskade hemby Edsele. På vägen upp stannade vi också till i Sala och hälsade på Mahrous (arabvalacken jag tvingades sälja pga studierna). Han såg väldigt välmående och glad ut och bor numera på en jättefin gård. Skönt att se att han har det bra. Han är en så underbar personlighet och endast det bästa är gott nog åt honom.                                                                                          Direkt när vi kom fram till Edsele så inföll sig lugnet. Det måste vara något speciellt med den där Norrlandsluften eftersom man alltid blir så avslappnad och glad där uppe. Gillar verkligen vårt nya koncept med stressfri jul – i myskläder och utan julklappshysteri. Hann också träffa släkten, gamla vänner och deras fantastiskt söta och busiga barn (lite avundsjuk är jag allt :)). Det blev också som vanligt mycket mat, men tyvärr för lite motion pga 25-gradig kyla. Dessa dåliga vanor har varit svåra att bryta och det känns lite surt att vara tillbaka på ruta 1 igen när jag var inne på rätt spår i höstas. Men: nytt år, nya tag!

Hundarna njöt av friheten och snön

Näsberget i strålande sol, fotat från bilen

Mitt älskade EDSELE

Nyår firades i de gamla hemtrakterna. Bästa Malin som tar hand om Lillhästen när jag är borta lånade ut sin bäddsoffa så det var skönt att få vara så gott som hemma igen och kunna träffa sin häst varje dag. Passade också på att träffa två valpar ur B-kullen. De är nu nästan 9 månader och stora, trevliga och rejäla gossar. Tiden flyger iväg när man har trevligt och snart var det dags att åka hem till Slovakien igen. Till alla er som jag inte hann träffa så säger jag på återseende! Vi tar igen den skadan till sommaren och fram tills dess finns ju Facebook, mail och telefon.

Nyåsfirande med goa vänner. Och nej, vi åt inte bara potatis – det kom en kalkon också till slut 😉

Lillhästen 1,5 år

Fantastiskt isblått öga med ”eyeliner”!

Vad har jag då gjort sedan jag kom tillbaka då? Svar: inte mycket! Hjärnan är fortfarande i ”holiday mode” och det har gått lite trögt med läsningen. Kanske mycket för att det fortfarande strular med genetiken så som det ser ut nu så har jag bara en examen kvar, anatomi den 2 februari. Genetiken ligger lite på is tills jag lyckas få ihop mina credits. Men det SKA gå!! Utöver detta är alla examinationer gjorda så nu ser jag fram emot att starta termin 2. Det blir ganska långtråkigt i längden att bara sitta hemma och läsa och inte träffa något folk. I övrigt går jag och hundarna små turer i närområdet och har även varit i skogen och spårat ett par gånger. Härligt att se hur lite som behövs för att glädja dem :). Min egen träning har inte kommit igång ännu utan det känns som om jag fastnat lite i gamla dåliga vanor. Det måste nog bli ett gymkort och ett fast schema så det verkligen blir av. Lägenheten och bilen är dock nystädade och fina. En annan sak som jag funderat på är att börja ta emot lite massagepatienter. Det vore nog bra att upprätthålla känslan i fingrarna plus att det alltid är kul att träffa lite nya människor. Massagebänken och laserapparaten är med, så vid senaste besöket på Tesco senast så kollade jag lite på massageoljor. Döm om min förvåning när jag hittade en som innehöll cannabis, haha!! Slovakien i ett nötskal! Nu köpte jag inte den utan en hälsosammare variant med arnika, men skrattade gott när jag såg den. Lägger in en bild som bevis. Undra om den är bra och om något dylikt skulle kunna bli tillåtet i Sverige?!

Så här såg den ut

Mysko innehåll…

Doris taggar för spår

En vacker dag i spårskogen!

Nya slovakiska JÄTTE-kuddar 😀

Mina älskade zebratavlor är äntligen med till Kosice

Lite ny inredning har jag också hunnit få till i Skokartongen. Det ena påslakanet var i tvätten när jag tog fotot, men ville ändå dela med mig av dessa gigantiska nya kuddar. Myyys!

Nä, dags att återgå till alla ben, muskler, leder och ligament. Så många latinska ord att det känns som om huvudet ska explodera. Men som sagt – det SKA gå!

Kram till alla på INTERNATIONAL HUG DAG ❤

Äntligen lite tid för bloggande igen.

Eller ja, egentligen inte. Har latat mig hela dagen så nu är det dags att städa lite och packa inför morgondagen då bilen går mot Sverige igen. Samma långa resa genom Polen, färja till Karlskrona och vidare upp till Västra Götaland. På måndag reser jag dessutom vidare med min mamma och hennes man ”hem” till Norrland och snön. Längtar! Dessa långa avstånd är enda nackdelen med att ha flera hem. Inte blir det bättre av att ett av dem numera ligger i Košice.

Så, vad har då hänt sedan sist? Jo, en hel del vill jag lova. Har nästan tappat räkningen, men jag tror att jag – utöver tre finals (=slutexaminationer) – haft  9 credit tests. Räknat kromosomer, undersökt urin, tagit blodprov på en höna och dissekerat får samt en massa mer som jag säkert redan glömt. Däremellan har vi hunnit roa oss en hel del. Har både bakat pepparkakor, varit på bal, norskt julbord samt julmarknad i stan. Haft ”secret santa” och middag med klassen. Mycket mysigt! För några veckor sedan inledde jag också min utrikiska veterinärkarriär med att rädda livet på en liten duva. Den hade blivit påkörd av en bil och låg mitt i korsningen utanför mitt hus. Raffa ville gärna ge den aktiv dödsjälp, men som den fågelvän jag är kunde jag inte gå med på detta. Istället fick den följa med in för några dagars rehabilitering innan den var pigg nog för att kunna flyga vidare igen.

Här är några bilder:

Lite stolt över att jag lyckades ta blod från Vena metatarsalis plantaris superficialis medialis vid första försöket. Det är inte så lätt som det ser ut!

Raffa tyckte gott att pippin kunde passa bra till middag…

Filmkväll med coca cola och snacks!                             Boxer-pepparkakor och genetikplugg!

Firar godkända credit tests med pizza

Den norska förbannelsen Smør Bukk som jag vann på julebordet. Dessa fick mig att snabbt ramla tillbaka in i sockerberoendet! Men bara att ta nya tag efter jul…

När jag tänker tillbaka på det här året så kan jag inte förstå hur det gått så otroligt fort. Ända sedan jag fick antagningsbeskedet i slutet av april så känns det som att tiden bara flugit iväg. Det är en lite skrämmande tanke att åren bara tycks gå fortare och fortare ju äldre man blir. Samtidigt har det varit en väckarklocka efter att ha levt i någon slags villfarelse om att jag har all tid i världen att göra allt jag vill. Det har man inte, så det gäller att ta vara på dagarna och göra det bästa av dem även om man inte alltid har lust. Igår blev jag återigen påmind om livets bräcklighet, hur man ena dagen kan vara fullt frisk och nästa dag död. Under alla ca 30 år jag hållit på med hästar så är det två stycken som betytt extra mycket för mig. Den ena var min första ponny Solero och den andra var inte ens min, men ändå lika innerligt älskad – min kompis Malins painthingst Monty (Montana Tough Diamond). Han var en oerhört stor personlighet. En otroligt snäll, godhjärtad, vacker, speciell och charmig häst som inte lämnade någon oberörd. Dessutom tävlade han med fina resultat och lämnade avkommor med samma fantastiska temperament och unika färger. Igår kväll drabbades han av tarmvred och gick inte att rädda. Vi är många som är förkrossade över denna förlust och inget blir sig likt i stallet mer. Är så tacksam att jag hade förmånen att få köpa en av hans döttrar när min egna uppfödning efter honom dog i lymfcancer.

Till alla er som sitter och funderar på om ni ska våga ta ett avgörande beslut här i livet: gör det NU. Jag kommer aldrig att ångra att jag gjorde det oavsett hur det går. När jag var i Boston 2012 så fick jag en ”fortune cookie” av en levande staty, dvs. en person som var utklädd och sminkad för att se ut som en staty. Texten inuti löd: ”If you don’t like something, change it. If you can’t change it, change the way you think about it”. Mycket tänkvärda ord som kan vara bra att ha med sig på vägen. Synd att det är så svårt att ändra sitt tankesätt och stänga av känslor man egentligen inte borde ha. Men vem har sagt att det ska vara lätt…?

Många av mina delmål har uppfyllts under 2014. Även om året inte riktigt fick det avslut jag önskade mig så ska jag banne mig göra mitt bästa för att 2015 ska bli så bra som det bara är möjligt.

Med dessa bilder vill jag önska er alla en riktigt GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR!!

Doris och Raffa på utflykt till Jesuskorset en solig decemberdag. Samt en bild på älskade Monty i solen. Njut av livet mina vänner, det går inte i repris…

Precis så är det.

Idag gick det upp för mig att vi har FEM (5!!!) prov nästa vecka. Fattar ni?! Fem, dvs. credit tests i anatomi, fysiologi, immunologi, histologi samt slutexamen i slovakiska. Precis som om det inte räckte med att vi har latinprov och anatomi den här veckan. Det är fullt tillräckligt för att få panik kan jag lova er. Vill bara gråta när jag hör ord som declensions, nominativ, genitiv och så vidare. Jag kan ju inte ens den svenska grammatiken! Det enda som verkligen har fastnat är detta:

* Substantiv är ord som du sätter ”fan” eller ”jävel” efter:
klockfan, gubbjävel, hammarjävel etc.

* Adjektiv är ord du sätter ”skit” före:
skitbra, skitsnygg, skithäftig etc.

* Verb är ord du sätter ”utav helvete” efter:
drack utav helvete, dansade utav helvete, körde utav helvete etc.

I övrigt har jag alltid haft ganska lätt för språk. Lätt att lära mig nya ord, uttal och så vidare. Likadant var det i musiken på den tiden jag spelade och sjöng. MEN, gemensamt för båda ämnena är att det sker på gehör. Det är helt enkelt betydligt svårare att läsa noter eller lära sig grammatik än det är att utföra momentet rent praktiskt. Om någon däremot visar mig hur det ska gå till eller kommer med konkreta exempel så fastnar det lättare.

Inte nog med nästa veckas fem prov. Veckan efter det har vi det fruktade credit testet i genetik också. Ingen annan ångest kan mäta sig med den jag känner inför denna kurs. Egentligen är det inte ämnet i sig som jag har något emot. Är väldigt intresserad av hund- och hästavel och genetik spelar ju en otroligt stor roll där. Nej, det är nog mer själva undervisningspedagogiken jag inte kan förlika mig med. Förra veckans praktiska övningar var inte alls någon trevlig upplevelse. Alla studenter fick lösa ganska komplicerade uppgifter framme vid tavlan och eftersom jag bara lyckades med min ena så fick jag frånvaro på lektionen. Även fast jag var där och åtminstone försökte lösa uppgiften!   Professorn anser nämligen att närvaro innebär ”to be able to solve the given task”. Tyvärr kan jag inte hålla med honom, för hade jag redan kunnat allt hade jag inte behövt ha någon lärare. Nu är det bara att hoppas att det inte sker igen eftersom man inte får ha mer än 2 (eller var det max 3?) frånvarotillfällen. Jag hade ångest inför dessa lektioner redan innan och den här händelsen gjorde det inte direkt bättre.

För er som undrar har jag hittat ett underhållande filmklipp som kan ge er en liten inblick i hur livet kan vara för en veterinärstudent utomlands. Jag skrattade så jag grät första gången jag såg detta!!  ==> https://www.youtube.com/watch?v=uccnF869JA8

Men nog om stress och ångest nu. Vi har trots allt ganska trevligt däremellan 🙂

Igår var jag och tre vänner ur den andra gruppen på en roadtrip till Slovenský raj, eller Slovak Paradise som det också kallas. Det är en nationalpark som ligger ca 12 mil från Košice. Hela resan blev minst sagt ett äventyr! Vi hann inte mer än komma utanför stadsgänsen innan en civil polisbil vinkade in oss till vägkanten. Det visade sig att jag kört 15 km/h fortare än jag borde. Där fick man för att man försökte följa den slovakiska trafikrytmen för att undvika att slovakerna tutar och pekar finger. Suck. Hur som helst hade jag en väldigt tur. Fick nämligen 50% studentrabatt på böterna och kom undan med 20€ istället för 40€. Lite annat än svenska fortkörningsböter det. Med en lättnadens suck fortsatte sedan färden om än i ett långsammare tempo. Döm om min förvåning när ännu en civilbil sätter på blåljusen och kommenderar in oss till sidan bara några mil senare! Now what, liksom?!! Dessa poliser var inte lika trevliga som de första och hade dessutom obefintliga kunskaper i engelska. Den här gången ville de se en biljett som tydligen behövdes för att köra på motorvägen. Que?! Det fanns inga skyltar eller övrig information, men man skulle tydligen kunna köpa dessa biljetter för 10€ på närmaste mack. För denna uppenbart extrema lagöverträdelse ville de ha 140 (!!)€. Jag satte mitt hopp till studentrabatten igen och försökte förklara situationen på knagglig tyska, vilket verkade vara det enda den ena av dem begrep utöver slovakiska. Plötsligt var summan nere i 50€ vilket ändå kändes hutlöst, så jag testade det gamla tricket CASH IS KING och viftade med de sista kvarvarande 40€ i min plånbok och jodå – det gick hem. Färden fortsatte och vi lyckades också få köpa en biljett, även om man kanske kan tycka att jag borde fått frikort på varenda slovakisk väg året ut med tanke på dessa böteslappar.

Väl framme vid parken blev det kaffepaus och hundbus. Doris och Raffa var överlyckliga över att få springa lösa och blöta tassarna i den iskalla bäcken. Tyvärr kunde de inte gå med på vårat fortsatta äventyr eftersom det innefattade en del klättring på stegar, balanserande på hala trästockar, stenar och liknande strapatser. Ni som känner mig vet att jag inte är den modigaste personen i världen. Därför är jag ganska stolt över att meddela att jag även igår tänjde rejält på gränserna och utmanade mig själv, trots att jag stundtals var övertygad om att jag skulle ramla ner i avgrunden och slå ihjäl mig. Nästa projekt ska bli att klättra i berg på riktigt – dock inte utan säkerhetssele. Egentligen så bor det en upplevelsejunkie i mig och jag är glad att den personen äntligen har fått ta mer plats igen efter ett antal års frånvaro :D. Plötsligt gör man bara saker man egentligen inte vågar och får en riktig adrenalinkick av det. Lite som Harry i Jönssonligan, fast utan inverkan av öl.

”Åh nä, Harry lurar man inte…inte ut på vattnet inte…aldrig ut på havet och inte klättra i berg…” Ca 4-5 min in i klippet: http://www.youtube.com/watch?v=l-qwsWmukfc

Här kommer några bilder från äventyret:

Är som ni förstår fruktansvärt nöjd över att jag vågade mig både uppför och nedför den där gröna otäcka stegen. Det är för övrigt den, samt lite annan klättring som är skyldig till träningsvärken i min rumpa idag. Just nu skulle jag verkligen vilja ha ett badkar, en kopp av mammas hemgjorda glögg och en rejäl massage. Men har man planerat att få en kropp som Kim Kardashian (Nåja… :D) så är det bara att bereda sig på att det kommer att göra ont och bli lika jobbigt som att skaffa sig en veterinärlegitimation. Så enkelt är det.

På tal om enkelt, längst ner följer några enkla vardagstips. Om alla levde efter dem så skulle livet vara betydligt mindre komplicerat. Själv försöker jag även fast det inte alltid är så lätt. Är inte alltid duktig på att ringa folk, bjuda in, be om saker samt säga ifrån, men jag jobbar på det. Med dessa enkla uppmaningar avslutar jag ännu ett långt blogginlägg. Eftersom jag både ska på bal och julfest i helgen som kommer (utöver mina fem tentor nästa vecka) så lär det inte bli något bloggande på ett bra tag. Vi får se.

Tills dess så tycker jag vi alla ska ägna oss mer åt KISS Theory = Keep It Simple, Stupid.

Måndagen började med credit test i histologi. Har dessvärre en känsla av att detta kan vara det första jag misslyckats med under dessa 9 avklarade veckor. Det var ett ganska omfattande prov och jag orkade helt enkelt inte läsa tillräckligt när jag var sjuk. På onsdag får jag veta om jag måste göra om det igen. Håll tummarna att jag slipper det är ni snälla!

I tisdags hade vi immunologi practical där vi fick lära oss principerna för ELISA, dvs. Enzymkopplad immunadsorberande analys, eller Enzyme-Linked ImmunoSorbent Assay på engelska. Detta test används för att kvantifiera och detektera en antikropp eller ett antigen och kan upptäcka olika allvarliga sjukdomar som till exempel HIV eller borrelia. Rätt spännande faktiskt 🙂

Kvällen ägnades åt att försöka lösa en klurig genetikuppgift = karyotypering. Vi hade fått varsin papperskopia av en uppförstorad bild på kromosomer i mikroskop. Uppgiften gick ut på att klippa ut dem, sortera dem i par efter sort och storlek och sedan fastställa vilken art och könstillhörighet djuret hade. Inte så lätt som man först kunde tro och speciellt inte med min hjärna som snabbt gör sina egna associationer till allt. Lägger upp en bild så fattar ni kanske hur jag menar…

I onsdags köpte jag äntligen nya joggingskor och två par jeans. Det var verkligen dags! Satte också upp lite fler tavlor för att försöka få mer hemkänsla i Skokartongen. Har nyligen haft ett återfall med en otroligt stark längtan efter att bo i hus igen och inte blev det bättre när jag hittade den här annonsen:

http://reality.bazos.sk/inzerat/43336059/Rodinny-dom-prenajom-Kosice-Sever.php

Det huset hade varit helt perfekt. Nära skolan, inhägnad tomt till hundarna, stor terass, öppenspis, badkar, garage med mera. Tyvärr har jag inte råd att flytta dit själv och känner ingen här som vill dela det med mig. Lockas inte riktigt av tanken att dela bostad med någon helt okänd heller så tills vidare får jag nog bli kvar i min lilla Skokartong. Gudskelov har det äntligen blivit lite svalare här så fram tills våren fungerar det ju i alla fall.

Tre stycken som betytt/betyder mycket i mitt liv: från vänster Lazzo (R.I.P), Pixie och gamla Solero (R.I.P)

Äntligen verkar det hända något. Mycket tack vare Runkeeper & Lifesum som ger lite bättre koll på läget. Denna vecka har jag avverkat sammanlagt drygt 15 km till fots och mer ska det hinna bli.

Nu…

Vägen mot målet!

Då = målet.

Torsdagen var en underbar dag! Ännu ett anatomi credit test avklarat utan problem. Eftermiddagens fysiologi practical bjöd på en trevlig överraskning – vi skulle gå till stallarna och träna på att ta puls samt lyssna på hjärtfrekvens. ”Patienterna” var denna gången får och getter. Älskar de sistnämnda! Så otroligt söta och charmerande små varelser. (Speciellt dessa utan horn som annars kan vara kännbara). På fredagen var vi på studiebesök till ett mejeri och inspekterade produktionen.

Trivs alldeles utmärkt med stetoskop runt halsen. Om någon känner för att donera ett av bra kvalitet så skulle jag gärna vilja ha ett eget. Gärna ett dissektionskit med många skalpellblad, pincett och sax också 😉

På torsdagskvällen fick jag efterlängtat besök från Sverige av min kära barndomsvän Ulrica som jag inte hunnit träffa sedan förra julen. Det bästa med riktiga vänner är att det inte spelar någon roll hur lång tid det går mellan gångerna man ses. Man fortsätter bara umgås på samma sätt som man i princip alltid har gjort. Okej, visst blir det kanske lite annorlunda när vännerna skaffar familj. Lite mer vuxet och sansat nu än det var förr i tiden, men ändå alltid lika trevligt och alltid lika mycket att prata om. Vi har haft en mycket mysig helg med lite sightseeing, shopping och trevliga restaurangbesök.

Här är några blandade bilder:

Indiskt och öl på Passage 2 India

Har konstigt nog inte ätit sushi sedan jag kom hit. Nu var det dags. Som jag längtat!

Mycket trevlig restaurang som jag lätt kommer att besöka fler gånger.

I Slovakien är det vanligt att lägga till -ova’ till alla kvinnliga efternamn. Även de utländska. Kunde ändå inte låta bli att fnissa när vi såg en bok av Selma Lagerlöfova’ som en del i den mysiga inredningen.

Första köttbiten på flera månader blev en medium-rare hjortfilé ackompanjerad av rostad potatis, en fantastisk sås samt ett glas av det godaste rödvin jag druckit på länge. Slovakien levererar!

I natt åkte gästerna hem så nu är jag ensam igen. Skönt med tystnaden den första kvarten vid morgonkaffet i morse, sedan blev det tomt och lite småtråkigt. Ingen sol ute idag heller.

Lyckan när man fått flera paket med RIKTIGT svenskt kaffe. Dessutom också en hel del matvaror så nu kanske jag kan komma igång och laga lite mat igen. Gillar ju det egentligen, det är bara så tråkigt att göra det till enbart sig själv. Lägenheten är såpass liten att man inte riktigt får plats med middagsgäster heller. Som köksbord har jag numera min lilla cafémöbel som jag hade i glasverandan på Skattegården. Hade egentligen tänkt ha bord + två stolar på balkongen här men det fick inte plats. I helgen lyckades vi i alla fall göra om den här lilla 1:an till en 2:a, så det gick bättre än förväntat att bo 3 personer här. Madrass i köket blev en bra nödlösning åt mig. Kändes nästan som när man åkte på läger/skolresor i sin ungdom 🙂

Stolar och filt fick bli till en liten avskärmning mellan rummen. Madrass till höger i bild.

Har också fått bilder på lilla Pixie som växer och frodas, snart 1,5 år gammal. Längtar verkligen efter att få träffa henne till jul! Hästabstinensen är så jobbig att jag inte ens klarat av att gå och klappa på hästarna som är på skolan ännu. Försöker förtränga mitt gamla liv in i det längsta. Låta bli att tänka på att jag tvingades sälja min fina Mahrous och att han inte kommer finnas kvar i stallet när jag kommer hem igen.

Men, så här är det:

Ett tydligt tecken på att man inte jobbat eller ens träffat hästar på alldeles för lång tid måste vara när ens naturliga naglar plötsligt ser ut så här!! Men lite glamour i mitt liv har jag fasen förtjänat, hihi 😀

Dags att hoppa ur mysbrallorna och göra något vettigt av den här dagen kanske? Det är tydligen någon helgdag här imorgon så vi är lediga då med. Passar bra, för jag har en del att plugga ikapp efter mina sjukdagar förra veckan.

Ha en bra vecka!

Ja då var ännu en helg och vecka passerad. Inte klokt vad fort detta går! Inte blev veckan ens i närheten som jag hade tänkt mig heller. Hade ju hoppats på att kunna rapportera om gym, avklarade credit tests, spårläggning och träning med hundarna och middag/utgång med klasskompisarna i fredags, men så blev det inte.

I onsdags morse hade jag ont i magen och kände mig lite konstig. Tänkte att det kanske berodde på nervositet inför den praktiska lektionen i genetik, så la ingen större vikt vid det. Efter att jag slutat vid 10.30 var jag ovanligt trött och la mig och vilade ett par timmar. Eftersom jag hade credit tests i både anatomi och fysiologi på torsdagen kändes det bra att vara utvilad innan jag satte igång med den sista läsningen. DÅ brakade det lös – magsjukan from hell… :/. Hela natten låg jag med hög feber och vred mig i de värsta magkramper jag upplevt sedan jag fick campylobacter i Thailand 2007. Fick inte behålla någon vätska överhuvudtaget och på torsdagen var jag så utmattad och uttorkad att jag fick åka akut till läkare. Har aldrig varit med om maken! Jag är sällan sjuk och det ska mycket till innan jag söker vård. Då är det alltså riktigt illa. Som tur är så är det ett helt annat system här nere när det gäller sjukvård så det var bara att åka iväg till doktorn utan att ens behöva beställa tid. Läkaren misstänkte virus och skickade hem mig med smärtstillande/kramplösande, vätskeersättning och probiotika.  Är verkligen tacksam för detta, för jag har haft så ont i magen att jag behövt ta full dos och känt av direkt när medicinerna gått ur kroppen. Idag, söndag, är första dagen som jag är lite piggare och än så länge inte har behövt någon medicin. Har till och med kunnat ta en liten morgonrunda med hundarna. Otroligt tråkigt att ha missat två prov bara. Det blir en hel del att ta igen i skolan nu.

När det gäller hundarna så måste jag bara få berätta hur fantastiska de varit under dessa sjukdagar! Boxrar är ju som bekant rätt så aktiva hundar och behöver en del motion och stimulans för att må bra. Men, ligger man utslagen i en liten lägenhet så blir det noll av den varan och de har fått nöja sig med att gå ut runt hörnet och bara göra sina behov. Vill inte be någon som inte känner dem (eller rasen) att gå ut med dem heller. Är alldeles för rädd att det ska hända något i stil med att någon tappar dem, att Doris kryper ur halsbandet eller att det exempelvis sker någon incident med någon av alla lösa hundar här nere. Förstår att jag på sikt måste ha en back up, men än så länge har jag inte det. Avskyr att lämna bort dem och försöker undvika det så långt det bara är möjligt. Men nu till det fantastiska: Bägge har troget legat vid min sida i flera dagar och nöjt sig med att bara snabbluftas. Då vi väl var ute var det precis som om de förstod att jag var orkeslös och drog inte ens i kopplet. När jag hade som mest ont och låg och vred mig av smärta så kände jag en kall, tröstande boxernos mot kinden. De är otroligt bra på att läsa av situationer! Igår tyckte jag så synd om dem att jag tog bilen och släppte dem på en av våra favoritplatser uppe vid Zoo. Härligt att se dem få utlopp för all energi. När vi var på väg tillbaka kom det oväntat en annan bil och jag blev lite rädd att de skulle bli påkörda, så jag använde kommandot ”hit” vilket jag aldrig gör förutom i ”skarpa lägen” när jag tränar lydnad. Blev nästan lite rörd när två lyckliga boxrar tvärvänder i luften och några sekunder senare sitter fot vid min sida och trängs. Bägge två samtidigt, haha 😀

Här är ett par bilder:

Två till som gjort mig oerhört lycklig och stolt är vita hanhunden Ice ur min första kull och hans husse Anders. De har kämpat och tränat hårt och länge och igår blev Ice certifierad och godkänd Räddningshund. För er som undrar vad en sådan gör så kan ni titta på den här länken: http://www.youtube.com/watch?v=06xbV6dDIWY  De söker alltså efter nödställda människor, till exempel efter jordbävningar eller andra katastrofer. Riktiga hjältar med andra ord.

SEV CH  TJH(RDH) Dejoyas Awesome-Eyes

(Titlarna före namnet står för Svensk Viltspårchampion respektive Tjänstehund/räddningshund)

Det har i alla fall hänt två positiva saker till den här veckan. Hemresan till Sverige 20 dec till 5 jan är äntligen bokad. Jag och min norska klasskompis Ina ska göra en roadtrip med alla hundarna och njuta av julbord på Polenfärjan. Gläder mig! Nästa helg kommer dessutom en av mina absolut närmaste vänner på besök torsdag till söndag så det finns helt klart små ljus i novembermörkret. Vädret har dock varit toppenbra så här långt så det finns absolut inget att klaga på. Annars är Fars dag en sådan dag som alltid gör mig lite nedstämd. Dels på grund av den dåliga relationen med min egen far, men framför allt för att det är dagen man påminns om att man egentligen borde suttit där vid köksbordet med sina tre snoriga ungar och firat mannen i sitt liv. Med för starkt kaffe, en ful hemgjord tårta, tiggande hundar, barnens egengjorda kort och en gräslig slips. Men så blev det inte heller och det är inget att vara bitter för nu. Även om det svider litegrand. Ibland. Speciellt när jag tänker på att mitt liv hade kunnat se helt annorlunda ut om jag bara vågat ta lite fler livsavgörande beslut på ett tidigare stadium.

Nu är det dags att sanera här i Skokartongen och fortsätta läsa inför veckans utmaningar. På schemat står credit test i histologi och anatomi, hemuppgift i genetik och slovakiska så det finns att göra. Mitt hår är för övrigt återställt till sin ursprungsform igen. Det blev inte direkt någon förlängning utan ungefär som jag hade det tidigare. Otroligt skönt att slippa den slovakiska tantfrisyren i vilket fall.

Ha en bra vecka!

Igårkväll vid 22-tiden fick jag beskedet att Skattegårdens ladugård brunnit ner till grunden till följd av ett troligt elfel. Via vänners bilder samt reportage i lokaltidningen kunde jag följa förloppet som till och med fångats på film. Det var en fruktansvärd känsla att sitta och titta på när en stor del av något man älskat och som betytt så mycket bara gick upp i rök. Som tur var klarade sig det gamla 1800-tals huset och inget levande kom till skada. Man lyckades också säkra intilliggande byggnader, men förödelsen blev ändå stor. Någonstans där insåg jag att jag mentalt inte flyttat därifrån ännu. Det blev lite chockartat eftersom det fortfarande känns som mitt hem och så många känslor bara vällde över mig. Minns det som igår när vi flyttade in där, alla planer man hade och hur mycket jag gillade stället redan från första stund. Vedspisen, kakelugnarna, kallskafferiet, de gamla handsmidda spikarna i plankorna i kökstaket, de gamla spegeldörrarna och den minst sagt varierande takhöjden. Det finns inte så många sådana hus kvar idag. Något som byggts för att hålla i generation efter generation och som har en själ till skillnad från många nya ”finare” massproducerade moderna hus. Rekorderligt, men utan att vara perfekt. Sådant gillar jag. Men oavsett hur sorgligt det är så är det inget att göra åt. Får vara tacksam över att jag är här och att det inte hände när jag bodde där och hundarna satt i hundgården, hemska tanke. Lägger upp ett par bilder så får ni se hur det såg ut när jag bodde där.

En härlig sommardag

Hundgården

Vår-fix och omplantering i den långa rabatten och rensning av grusgångar. I bakgrunden ser ni en del av ladugården inklusive dörren till vedboden där branden startade. Allt var dessutom nymålat sedan i våras.

Baksidan av ladugården

En vinterbesökare i mitt fönster. Utsikt från huset.

En av pionbuskarna mellan ladugården och huset…

Vinterbild med utsikt från gården

Och såhär såg det ut igårkväll. Film och bilder lånade från Borås Tidnings hemsida.

Till höger i bild ser man huset. Tur att det står kvar idag.

https://publisher.qbrick.com/Embed.aspx?mid=87D0DC79

Den gamla vagnboden räddades också.

Dessa hemska bilder etsade sig fast på min näthinna och hur jag än försökte så blev det inte mycket till sömn i natt. Många tankar som malde…

Därför tänkte jag passa på att muntra upp mig med ett frisörbesök idag. Det är så sällan jag unnar mig sådant så nu kändes det som det var dags att bli lite ompysslad. Planen var att klippa upp det lite, ta de värsta slitna topparna och jämna till färgen. Det var inte lätt att förklara när jag väl kom till frisören, men med hjälp av bilder och google translate kändes det som om läget var under kontroll. Jag blev lovad slingor i två färger som skulle ge lite liv till frisyren och kände mig trygg redan direkt när hon satte igång. Detta var ett proffs på folieslingor. Därefter följde det bästa av allt – schamponeringen! När jag blir rik så ska jag anställa en hårtvättare :). Eftersom håret fortfarande var blött när hon började klippa det så kunde jag inte riktigt avgöra hur färgen blev. Hon måttade ca 7 cm bak där jag ville få det uppklippt och jag sa okej, lutade mig tillbaka och litade på henne. Det var mycket riktigt en rutinerad frisör så klippningen gick i rekordfart. När hon sedan var färdig och började styla det fick jag en smärre chock. Detta med att klippa topparna har tydligen en helt annan innebörd här nere! Det färdiga resultatet påminde om något mellan en kontorsgrå slovakisk dagisfröken och en svamp, men då var det redan försent att klaga. Jag brukar sällan bli missnöjd men kan ärligt säga att jag aldrig någonsin sett så här hemsk ut i håret!! Det är helt avskalat och enda fördelen är att de slitna topparna är borta med råge. När jag kom hem åkte blondsprayen fram i ett nafs och innan veckans slut hoppas jag ha hittat någon som sätter i extensions. Detta står jag bara inte ut med!

Sådär, nu hoppas jag att jag gnällt färdigt för den här veckan.

Dags att ta nya tag…och sova ordentligt!

Då var den efterlängtade långhelgen över och det är dags att tagga för en ny vecka. I fredags bjöds det på skräckfilmsmys hemma hos min norska klasskompis Ina. Meget koseligt med vin, massor av godis, vindruvor och jordgubbar! Jag ser ju inte sådär jättemycket film i vanliga fall. Inte för att jag inte gillar det utan mest för att jag brukar ha annat att göra. Här nere har jag inte ens tv och ingen vettig uppkoppling så jag kan se film via datorn heller. När det väl blir av så väljer jag sällan rena skräckfilmer. Denna var dock helt okej om än lite läskig, så stegen hem blev snabbare än vanligt eftersom jag gick ensam den sista lilla biten. Lyckligtvis hör jag inte till de mörkräddas skara så det gick finfint även fast det var Halloween-natt. Är inte det minsta rädd för själva mörkret utan mer för illasinnade människor som kan tänkas dra fördel av det. Därför undviker jag alltid ensliga platser i stadsmiljö på kvällarna så långt det bara är möjligt. Hemma i skogen kändes det aldrig som ett bekymmer. Tur det, för annars hade det inte gått att bo ensam i ett gammalt 1800-tals hus.

Igår var jag och Ina till ett stort köpcentrum som heter Aupark. Tanken var att köpa nya jeans eftersom mina gamla blivit lite för stora :D. Planerade även att titta efter lite ”vuxnare” kläder att ha på examinationerna där det är en mer formell dress code som gäller. Eftersom jag äntligen börjat springa lite smått igen är det också hög tid för nya joggingskor. De nuvarande lever på övertid och jag misstänker att det är en bidragande orsak till att jag lätt får ont i benhinnorna. MEN, vad tror ni jag kom hem med? Jo, en t-shirt och en mysig tröja. Jag är hopplös när det kommer till shopping! Det blir sällan som jag planerat och tålamodet tar snabbt slut i affärer med mycket folk.

Lördagskvällen var lite ensam och småtråkig. Blev rastlös och var nära att åka in till centrum och kolla om det hände något där, men eftersom de flesta ändå varit ute på Halloween dagen innan så struntade jag i det. Som alltid vid ledighet så går det fort att vända på dygnet. Eller ja, man är uppe längre på kvällarna. Glömmer man öronproppar blir det inte så mycket sovmorgon här i Skokartongen p.g.a morgontrafiken. Tidigt i morse vaknade jag med ett enormt sug efter att lägga spår till hundarna. Tyvärr kom den typiska, ruggiga gråkalla november-tröttheten över mig efter morgonturen så jag bestämde mig för att skjuta upp det lite. Blev en slappardag med böcker, té och tända ljus istället. Tur hundarna är överseende med att deras matte är tråkig ibland. Vi är lediga även kommande fredag så det kan förhoppningsvis bli av nästa helg.

I veckan planerar jag att se vad det finns för gym här så jag kan ta tag i det där med träningen. Känns som att det behövs lite endorfiner för att kunna skingra tankarna och ta sig igenom det som komma skall. Credit testen hopar sig och dessutom är det november. Avskyr verkligen den här månaden så hoppas att den går fort och vi kan få lite julstämning.

Halloween-kos på högsta nivå

Shoppingpaus och lite mat på Aupark

Till sist måste jag bara dela med mig av en pepp-låt jag fick av en vän tidigare idag. Skrattade så jag nästan grät! Ska se till att lära mig texten så jag kan gå runt och sjunga på den här hemma nästa gång jag känner mig tveksam.

http://www.youtube.com/watch?v=_AlM77EUEYk&feature=youtu.be

Denna verkar dock lite lättare att fastna, haha. Det är ett klipp från filmen INSIDIOUS som vi såg i fredags:

*Tiptoed through the tulips..trallalaaa*

Ha en bra vecka allihopa! Hos mig står det fysiologi + anatomi credit test på schemat.

Äntligen är det över för den här veckan!

Jag överlevde OCH blev godkänd på skallens alla delar. Det är ofattbart många håligheter, små utrymmen, ytor, utskott och kanaler som alla har olika namn på latin. Som tur var så fick jag de rätta frågorna och det gick vägen trots att jag som vanligt känner att jag borde läst mer. Av någon outgrundlig anledning har jag alltid haft en förmåga att ta mig igenom det mesta jag gett mig in på, men den här gången inser jag att det kommer att behövas en plan. En veterinärutbildning i Slovakien är verkligen inget man glider sig igenom utan här offras blod, svett och en och annan tår. Jag kommer helt enkelt att bli tvungen att organisera mig vare sig jag vill eller inte.

Trots stressen inför credit testet har onsdagen varit fantastisk. Istället för jobbig utfrågning och svåra uppgifter framme vid tavlan ägnades dagens praktiska lektion i genetik åt att ta blodprov från kalvar. På ”riktigt”, i vena jugularis! 🙂 Minsta lilla praktiska moment leder till att man blir vild av glädje och känner lite hopp inför framtiden. Själv lär jag mig absolut bäst genom att se och utföra saker gentemot om jag bara läser om dem. Professorn visade också hur man tar benmärgsprov från bäckenet. Det var dock en lite mer avancerad procedur som krävde en lätt sederad kalv och en avsevärt grövre och längre kanyl, så bara en student fick prova den här gången.

På vägen hem från skolan stoppades jag av två trevliga tjejer från Utah, USA. De visade sig vara två unga mormoner som var här med missionen att hjälpa folk att komma närmare Jesus och lära dem att förstå att Gud tydligen har en plan för alla. Vi pratade en stund innan jag fick ett bra tillfälle att avböja fortsatt kontakt. Även om jag inte är religiös så är det ändå intressant att diskutera livsåskådning (men nej mamma – du behöver inte oroa dig att jag ska gå med i någon sekt!!). Jag konstaterade snabbt att man kan ha liknande aspekter på livet fast man väljer att kalla det för olika saker. Dessa två ungdomar lämnade tryggt över sig själva i händerna på högre makter, vilket är ungefär det jag börjat göra också, fast jag inte kallar det för tro. Under de senaste åren har jag jobbat hårt för att bli bättre på att leva i nuet. Större delen av mitt tidigare liv har nämligen gått ut på planering inför framtiden, med allt vad det innebär i form av drömmar och visioner samt också en del sorg över det som varit och det som inte blev som det skulle. På senare tid har jag insett jag att mår betydligt bättre av att huvudsakligen försöka leva här och nu. Numera får jag till exempel inte längre panik över tanken på att jag kanske aldrig kommer att få den där egna gården vid havet, en egen familj eller kanske ens en man som accepterar mitt sätt att leva. All tid och pengar jag lägger på djuren, behovet av utrymme att få lära mig nya saker, upplevelser och ja…ni förstår. Händer det så händer det, men livet går inte under bara för att det inte blir som man först planerade. Tvärtom så kanske det blir något helt annat och ännu mer spännande än det man tänkte från början! Det går trots allt att trivas bra i en liten Skokartong i Slovakien också. Hellre gröt i trevligt sällskap än oxfilé ensam, för att använda en gammal klyscha. Jag ifrågasätter minst en gång per dag varför i hela friden jag gett mig in på detta. Men oavsett vad som händer så vet jag att det kommer att bli bra så länge jag har förmågan att anpassa mig och planera om. DET är det svåra.

Ursäkta min djupsinnighet men ibland måste bara tankarna få bubbla ut någonstans 🙂

Här kommer lite bilder:

En liten del av allt vi skulle kunna tills idag…

Skallar – gott & blandat

Benmärgsprovtagning på kalv.

Bild från igår. Man får helt nya skämt här nere: ”Oh, I love the smell of E. Coli in the morning!”

Nä, det är inte månen. I mitten ser ni en liten svart trådliknande grej. Det är en motorändplatta på en nerv som går in i en skelettmuskelcell och skapar rörelser. Häftigt va?

Uppsminkad selfie från i fredags

Härlig joggingtur med hundarna i förrgår.

Till sist ett par bilder  på nöjen också.

Egentligen ska man väl helst också skriva vad man haft för outfit på sig under dagen för att vara en äkta bloggare, haha. Jag låter det stanna vid att jag haft vit labrock samt luktar ko i skrivande stund. Dags att ta en dusch! Imorgon slutar vi vid lunch för att ha lite efterlängtad långhelg. Ska bli helt underbart.

Önskar alla en bra fortsättning på veckan.